En gång googlade jag på ordet Konsekvent och fick upp en sida som handlade om hunduppfostran! Innan jag fattade att det handlade om hundar tänkte jag: "Preciiiis så tänker jag!"..... Sen skämdes jag när jag insåg att det handlade om hundar. Behandlar jag mitt barn som en hund? Minns inte exakt vad som stod där, men det handlade om att om man håller sig till det man sagt från början, så lär sig hunden (barnet) det till slut. Säger man olika saker varje gång blir hunde (barnet) förvirrat och det vet inte vad det ska göra. Det låter väl som sunt bondförnuft?

Ett exempel från vårt liv:

Sonen var två år när vi flyttade till hus med övervåning. Det blev för besvärligt att montera en grind på nedervåningen, så vi bestämde att det skulle få vara grindlöst nere. Sonen fick INTE gå i trapporna själv. Det var bara så. Vi pratade med honom om att han fick gå upp när någon av oss gick MED honom. Inte annars. Han försökte väl gå upp själv några gånger, men varje gång sa vi konsekvent NEJ och förklarade att han kunde ramla och slå sig och att det var därför han inte fick gå upp själv. Det köpte han och vi har aldrig haft något problem med de trapporna.

När vi fick besök av barn i samma ålder fick föräldrarna det svettigt dock. Det första ungarna gjorde var att klättra upp för trapporna...föräldrarna sa nej, hämtade ner ungen, förklarade inte varför de inte fick gå upp, utan det blev bara ett helsikes liv. Några minuter senare var samma unge på väg upp för trapporna igen...samma visa igen.

Egentligen är det för att jag är frustrerad jag startar denna blogg... Frustrerad över att så många föräldrar låter barnen ta över. Sen gnälls det över hur jobbiga barn kan vara blablablabla.... Gör nåt åt det! Det behöver inte vara jobbigt. Det är vi som är vuxna och vi bestämmer om saker och ting! Inte barnen!

Det pratas så mycket om att barnen ska ha inflytande osv, men alla förstår inte innebörden av det. Det innebär inte att barnen ska bestämma att "nu vill jag ha en bulle", trots att det är middag om en kvart.

Jag har inte kommit fram till hur jag ska lägga upp denna blogg - det är så mycket jag vill ta upp! Det får nog bara komma som det kommer och så får man väl läsa det man tycker är intressant. Ska försöka kategorisera i alla fall.

Om mig:

Det är absolut inte så att jag tror att jag och min man är världens bästa föräldrar som aldrig gör "fel" och att vår son är världens snällaste som aldrig gör "fel". Det är mer, hur ska jag beskriva det, tankesättet jag vill åt....om någon blir klokare av det... En kollega till mig med två barn sa en gång för flera år sen: "Vanligt, simpelt, sunt bondförnuft!". Något sådant känner jag att man borde ha när det gäller barnuppfostran.

Jag vet inte vad det här blir, men det känns som att jag själv behöver skriva av mig för att få koll på hur jag tänker.... Och det vore intressant om det finns fler därute som tänker som jag. Och hur tänker ni som inte tänker som jag?